Igår blev det en dag som jag kommer att minnas ett tag framöver. Planen var från början mycket enkel; lämna på dagis, åka hem och äta en stillsam frukost och sedan snygga till mig lite innan jag skulle glida iväg till MVC.
Dagislämning gick ju smärtfritt, men när jag kommer hem och sätter nyckeln i låset så tar det stopp. Det går på inget vis att låsa upp dörren. Ringer maken som råder mig att greja lite med nyckeln upp och ner i låset. Jag försöker och försöker och försöker, men utan att kunna låsa upp dörren. Baklås. Kallt och regnigt som det var och inte speciellt vettigt klädd så började jag nu frysa ordentligt om tårna. Blodsockret befann sig någonstans i samma nivå och innanför dörren står hunden och skäller. Jag tar ett varv runt huset för att se om det finns någon annan väg som jag kan ta mig in på, men icke. Nu ska vi ha i åtanke att jag är höggravid och smått överkänslig. I normala fall hade jag mest blivit förbannad och försökt lösa problemet på ren ilska, men nu tar jag istället till lipen. Ringer maken igen med krokodiltårarna rullande ner för kinderna; "Kommer du hem och hjälper mig snart? Jag är ju huuuungrig!!!"
Jag hör hur MrP småler åt mitt beteende i andra änden av linjen när han svarar att han kommer så fort han kan, men att han först måste göra färdigt det han håller på mig. Jag piper bara ett barnsligt "NÄÄ!" till svar.
Jag ger upp med dörren och sätter mig i bilen och rullar iväg till macken där jag inhandlar den största mackan jag hittar. Den tröstäter jag sedan i bilen i väntan på inbrottsassistans. Där någonstans så övergår förkylningssnoret till ett ordentligt näsblod och jag bölar en skvätt till.
När MrP väl kommer hem så åker kofoten fram och tio minuter senare är vi inne efter att ha gjort inbrott i vårt eget hus. Jag kastar på mig lite rena kläder och hastar iväg till MVC. Hinner fram med två minuters marginal och så vände dagen till det bättre igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar