Nu är det bara en enda ljuvlig vecka kvar av föräldraledighet. En enda, ynka, vecka. Men även om det går mot sit slut så tackar jag min lyckliga stjärna för att jag ändå jobbar på det sätt som jag gör eftersom det möjliggör långt mycket mer tid tillsammans med min skrutta än om jag haft ett vanligt 7-16-jobb. Men ändå...
Jag vet att det går strålande för Nova att vara på dagis och hon dyker på rutschkanan när hon kommer dit och hon kryper gärna upp hos någon av fröknarna när hon vill ha lite närhet, men jag oroar mig ändå lite. En hel massa "Tänk om" far genom mitt huvud när jag funderar över hennes nya tillvaro.
I fredags när Mr P hämtade henne på dagis satt hon alldeles ensam i en sandlåda utan vare sig andra barn eller någon personal i sikte. Det skrämmer mig lite. Hur ska fyra fröknar kunna hålla ögonen på 16 barn på en och samma gång. Det går inte. Inte h e l a tiden som man som mamma gör. En mamma har ögon i nacken och en instinkt och en intuition som inte går av för hackor. Men min smart placerade blick når inte hur långt som helst. Inte fyra kilometer och ännu mindre två mil.
Att skrutt inte längre sover ordenligt på nätterna utan vaknar gång på gång och storgråter sedan hon börjat där gör mig inte mindre orolig. Det till trots att jag vet att det är vanligt. Det är så många nya kunskaper och intryck som ska bearbetas nattetid så det är ju inte konstigt. Men tänk om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar