Imorgon börjar jag jobba fullt igen. Jag rivstartar med ett par nätter och ångesten är nu mer än påtaglig. Magen slår knut på sig själv och jag försöker att önska bort morgondagen. Försöker att backa några månader, men det verkar inte gå något vidare alls. Jag har liksom inte riktigt velat acceptera att mammaledigheten är till ända, men nu måste jag ju. Det går annars alldeles utmärkt att stanna hemma ett år till för min del. Inga problem. Säg bara till och jag ställer villigt upp på att bli hemmafru. Men ingen säger till om något dylikt så jag får nog snällt masa mig iväg till mitt arbete imorgon kväll och försöka hitta det positiva med att inte längre få ta dagen som den kommer utan tider att passa. Bara följa Novas rytm och njuta.
Jag vet att många tycker att det ska bli skönt när de ska börja jobba igen. men jag har tyckt att det har varit alldeles lagom att bara jobba varannan helg och lägga resten av tiden på min underbara familj. Kanske hade jag kännt annorlunda om jag varit helledig fram till nu. Förmodligen.
Nej det är bara att bita i det sura äpplet och jobba på. Var sak har sin tid.