Ibland blir verkligheten så påtaglig. Saknaden av tvåsamheten kommer som en käftsmäll och blir svår att hantera. När motgångar som brukade hanteras tillsammans plötsligt blir något man ensam måste klaras av kommer paniken som ett brev på posten. Jag försöker ha en målbild i huvudet, när jag bor bra är nöjd och har hittat mina egna rutiner, men ibland är det svårt att behålla den bilden. Insikten att jag aldrig varit ensam och inte vet hur man gör är påtagligt smärtsam och skrämmande. Men för barnen måste jag. Jag måste stå stark och rak...för dem som jag älskar mest...