Sakta men säkert börjar mörkret lätta och jag har börjat le igen. Ett steg i taget kämpar jag mig upp och börjar se vackra saker i livet igen. Ångesten blir allt mindre och ljuset vänder åter. Mycket tack vare tecknandet. Det har gett mig ro i själen att sitta timma och ut och timma in över diverse alster. Och så naturligtvis med hjälp av de människor som jag har omkring mig som rycker tag i mig med jämna mellanrum oavsett om jag vill eller inte.
Idag fick jag lust att sminka mig igen, fixa hår och naglar och helt enkelt fräscha till mig. Det är ett gott tecken. Minst sagt. Nu börjar jag så sakteliga att hitta tillbaka till mig själv igen. Och börjar bli rastlös. Jag vill inte längre bara parkera mig i soffan och stanna där tills det börjar växa mossa på mig. Jag behöver ut, röra mig och leva. Jag vet att det kommer att komma bakslag, men nu vet jag att det ändå kommer vända. Att livet faktiskt kan vara ljust trots alla motgångar och alla tunga saker att bära. Och det känns gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar