Ännu en dag har passerat som i ett töcken. Dagarna flyter samman och jag måste kolla telefonen för att veta vilken veckodag det är. Inte den semestern jag hade tänkt mig. Fast vad hade jag tänkt mig? Jag vet inte. Sol, bad och glada barn kanske. Nu har jag regnskurar, sorgsna barn och ingenting mer. Kvällssolen lyser mig i ansiktet och jag försöker påminna mig själv om var jag vill vara om ett år. Hur nästa sommar ska se ut. Hur jag ska ha hittat tillbaka till livet igen och hur jag ska känna mig nöjd med tillvaron. Men det är långt dit. Väldigt långt...