Jag är livrädd för det mesta i insektsväg. Jag ser dem som små lömska varelser som sticks och bits och kommer krälande när man minst anar det. Min största fiende är randiga inskter. Steklar, getingar och annat läskigt. De gör ont lääänge och de finns i mängder. Därför undrar jag nu hur det kommer sig att den påstått utrotningshotade jätten bålgetingen tycks dras till mig. På förra stället vi bodde började eländet varje år lite försiktigt med några enstaka gigantgetingar under vår och sommar för att sedan braka loss ordenligt i september ungefär. När jag kom hem efter kvällsjobb på hösten så flög de, kröp på husvägg och ytterdörr i hundratal efter mörkrets inbrott. De gillade ytterlyset kom vi på så småningom och jag stod på betryggande avstånd med mobilen i högsta hugg ringandes Mr P: "Vakna! Hjälp, jag törs inte gå in" Kväll efter kväll var det samma sak.
När vi flyttade så tänkte jag nöjt att nu slipper jag dessa enorma bombplansmonster, men se där tog jag fruktansvärt fel. Nu är jag tillbaka på ruta ett och kan inte tända ytterbelysningen om kvällarna för då kommer dessa getnigarnas enorma konungar som ett brev på posten. Igår tände jag istället i hallen för att få liiiite ledljus när jag skulle släppa ut hunden, men lik förbaskat så hör jag det mycket välbekanta brummandet i luften innan eländet far rakt ner i huvudet på mig och jag far ut på gräsmattan med hjärtklappning. Där står jag så och stampar och gör upp en plan för mig själv hur jag ska ta mig in utan att rusa rakt in i en bålgeting eller få med mig några in. Det slutade i en spurt med morgonrocken fladdrandes runt benen.
Läser man på om bålgetingar så står det att de är mycket fredliga som inte gärna ger sig på människor, men det hjälper mig inte ett smack. De är ju för fasen groteska! Om de åter dyker upp i enorma mängder i höst så är det jag som ringer Anticimex för nu har jag fått nog. Utrotningshotade kanske, men inte där jag bor. Inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar