Åska och skogspromenader

De sista två dagarna har det haglat med händelser som jag har tänkt att "det där borde jag blogga om", men med en internetuppkoppling som bestämde sig för att inte fungera och sedan ett gigantiskt åskväder som fick mig att dra ur sladden av rädsla för att paja modemet så blev inte en rad skriven. (Världsmästerskap i långa meningar?) Och nu sitter jag här och kan inte för mitt liv komma ihåg vad det var som jag så gärna ville skriva om. Kanske har tanterna på jobbet smittat mig med en släng av demens eller så beror det på att Nova tyckte att dagen skulle börja klockan fem på morgonen, men hjärnan är i vilket fall totalt nollad och tom.

För att backa tillbaka till åskvädret igår så är det faktiskt värt att nämna. Det började vid 19-tiden på kvällen och fortsatte till långt in på natten. Jag satt på trappan och tittade på blixtarna som skar över himlen och kände mig väldigt liten. För varje blixt och dunder så reste sig håret i nacken och adrenalinet pumpade. Jag älskar det! Att uppleva hur naturens krafter släpper lös så fullständigt är så vansinnigt mäktigt. Jag är inte rädd, men jag har respekt och håller mig långt borta från uppenbart farliga platser. Jag har en gång, vid en fisketur med en kompis, känt blixten stryka mot min kind när jag inte hann ro iland båten innan åskan var över oss och det är en upplevelse jag gärna hade varit utan. Det var hett och skrämmande. Minst sagt. Jag har nog aldrig rott vare sig så fort eller så illa någon gång i hela mitt liv. Att försöka att koordinera åror när man måste ro för livet var inte lätt alls, dom samarbetar icke i det läget. Däremot sitter jag mer gärna där på min trappa och njuter av skådespelet som utspelar sig över mitt huvud.

Oj oj oj vad tankarna vandrar känner jag.... Som sagt var så är jag inte riktigt med i matchen just idag.

Dagen började som jag tidigare nämnt klockan 05:10. Då hade skruttan sovit färdigt tyckte hon, men var för den skull långt ifrån pigg och glad. Vid halv åtta så visste jag vare sig ut eller in hur jag skulle få mitt lilla ledsna underverk att vila en stund så det fick bli en timmas vagnpromenad vilket gjorde susen. För båda två tror jag. Den sista veckan har det blivit en timmas härlig promenad om dagen i skogen och det är verkligen en lisa för själen. Både jag och Nova kommer hem nöjda och glada och jag får en chans att hitta tillbaka till lugnet i mig själv igen. (Nej, jag har inte blivit religiös.) Jag har äntligen hittat en runda att gå som inte bara är grusväg omgärdat av åkrar och krondiken och för varje dag hittar jag en ny blomma som slagit ut i skogen eller har haft en fågels ihärdiga kvittrande med mig hela vägen. Det är bara så skönt att leva just då. 

Som plus i kanten så är det ju en bra start till att få bort dom sista envisa gravidkilona som satt sig fast runt mage och höfter och som hånskrattar åt mig varje gång jag försöker ta mig i mina skitsnygga sommarjeans. Jag ska baske mig i dom igen!

Nu ska jag bädda ner mig och drömma sött. för imorgon väntar några timmar bland glänsande krom på årets vårmönstring och sedan blir det till att ta hojen till jobbet för några timmars storhelgsarbete. God natt!