Har precis sett den första delen av dokumentären "Sluten avdelning" på SVT2 och sitter nu med en märklig tung känsla i kroppen. I en timma har man fått följa ett antal människor med smärta i själen och det är helt sanslöst starkt av dem att våga dela med sig av sitt liv och sin sjukdom och verklighet med hela sveriges befolkning.
Psykiatri är något som alltid har intresserat och fascinerat mig, men jag skulle aldrig kunna jobba med det. Jag är fullt medveten om att patinternas smärta ganska snabbt skulle äta upp mig och projiceras över på mig på ett icke hälsosamt sätt. Där går gränsen för vad jag klarar att skaka av mig och lämna kvar på jobbet. För de skulle bli alldeles för nära och verkliga. Då skulle det inte längre vara diagnoser utan människor med verkliga liv som slås i spillror p g a psykisk sjukdom. Jag finner överhuvudtaget det mänskliga psyket mycket spännande och intressant oavsett om det är sjukt eller frist. Hur som helst så kommer jag sitta framför TV:n även nästa söndag och ta del av livet på en sluten psykiatrisk avdelning och än en gång bli förundrad över att dessa människor törs visa för världen vad de lider av och hur det manifesterar sig i deras vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar