Jag blir tokig!!!

De sista dagarna har varit kantade av gnäll, tårar och (om hon kunde) tandagnisslan. Nova är inte nöjd med någonting överhuvudtaget och hur jag än försöker så slutar det mest i ännu mera tårar och gnäll. Gårdagens tur till babyrytmiken var den enda stund på dagen då hon faktiskt var hyfsat nöjd. Vid det här laget så gnäller hon om jag tittar på henne, inte tittar på henne, leker med henne, inte leker med henne, lyfter upp henne eller inte lyfter upp henne. Och om hon dessutom inte får som hon vill, typ hänga i sladdarna till telefoner eller lampor, ska vi inte tala om. Vad har det tagit åt henne? Var är min lilla solstråle?
Jag saknar P på dagarna kan jag säga. Lite avlastning och tystnad några minuter skulle inte göra ett dugg så att man kunde få samla på sig lite mera kraft och tålamod. De mest enkla uppgifter har helt plötsligt förvandlats till något näst intill oöverstigligt. Att få klä på sig, trycka i sig lite frukost eller gå på toaletten ackompanieras av illvrål. Gårdagens uppgift att dammsuga höll på att fullkomligt driva mig till vansinne, men när skruttungen börjar se ut mer som en bättre begagnad dammvippa än ett barn eter ett kryprace så måste det faktiskt göras. Illvrål och klagan till trots. Projektet tog mig hela eftermiddagen, men tillslut så var det i allafall gjort. Hur gör andra föräldrar när barnen är allt annat än harmoniska? Det enda som verkar hjälpa mot allt gnäll är att åka vagn. Problemet är ju bara det att nu när våren har börjat försöka smälta all snö så är världen här ute i tassemarkerna täckt av decimeterdjupt slask och glans is. Det går helt enkelt inte att ta sig fram med vagnen. Hundkraken gör inte saken bättre genom att kretsa runt och gruffa så att man kan få spel på honom. Även han skulle behöva en lång promenad kryddat med lite lydnadsträning och sökövningar.

Jag blir knas.