Det har hänt så mycket den sista månaden på utvecklingsfronten. När Nova lärde sig sitta själv på juldagen så tog det fart och det händer nya saker varje dag. Det var precis som om allt lossnade på en och samma gång. Det har successivt inneburit att hon har blivit mer självständig. Nu kan hon sitta för sig själv i långa stunder och greja med en leksak eller rulla/åla iväg på egna små upptäcksfärder över golvet. Rätt vad det är så har hon slagit på radion när man vänder ryggen till eller ligger under vardagsrumsbordet och brottas med en tidning. Mamma är inte alls lika intressant längre så länge jag håller mig inom synhåll. Att vara nära har förvandlats till en lyx som inträffar en stund före läggdags. I övrigt har hon inte tid om det inte innefattar att "flyga flygplan" eller sånger och ramsor. Jag tycker det var alldeles nyss som jag bar och bar på detta lilla barn som för allt i världen inte ville att man satte ner henne och längtade till den dagen då hon kunde leka själv en kort stund. Och nu är vi där...
Herregud vad fort det har gått! Tillvaron är under ständig föränring och jag jublar över alla små och stora framsteg. Jag njuter och hjärtat väller över att stolthet över allt från små risgrynständer till pincettgrepp och smaskande av majskrokar UTAN kladd. Man kan ju undra vem som är mest lättroad? Hon som med stort intresse sitter och spanar in en plastvisp eller jag som kan sitta och titta på hennes lek i en evighet och jublar för minsta lilla? Det spelar ingen roll, underbart är det och det är det enda som spelar någon roll.
PS. Om man förstorar bilden så kan man se att Nova gillar design. Hon var inte helt nöjd med att kanten på bordet var slät och har därför gjort tandavtryck hela vägen... Blir till att vända bordet när vi har fått henne att sluta lindra tandklådan på det. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar