När det gäller det här med att sova hela natten så brukar de flesta småbarnsföräldrar fälla samma kommentar: "Första gången hen sov hela natten blev jag livrädd när jag vaknade." Vi uttalar sällan vad det var som skapade rädslan och oron, för alla vet vad det är man är så fruktansvärt rädd för. Plötslig spädbarnsdöd.
När Nova fyllde ett år andades jag ut inombords. Oron för psd lättade. Men nu är jag där igen. Jag lyssnar efter Tims andetag när jag ska somna på kvällen och är alltid orolig när jag tittar till honom när han sover på dagen för att jag ska finna det fruktansvärda ofattbara. Jag vet att risken är liten - ca 1/4000 barn drabbas, men jag är förälder. Mitt jobb är att vara ständigt orolig för mina barn. Mer eller mindre. Under spädbarnstiden för bl a psd och så småningom för en hel rad andra saker. Allt beroende på barnets ålder. Det handlar om kärlek. En önskan om allt gott för sina barn. En önskan så stark som ingenting annat.
Nu ska jag än en gång gå och titta till den lille som ligger och snusar gott i vagnen på trappan. Och andas ut....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar