När man sitter och läser bloggar och kollar statusar på till exempel Facebook så slås jag ofta av hur perfekt allas liv tycks vara. Eller nja, antingen det eller så används forumen som klagomur. Det finns sällan något mitt emellan. Idag blev jag lite full i skratt över hur jag själv lägger upp statusen: "Långpromenad avklarad. Nu blir det pyssel i trädgården." på fejjan. Jo, det var sant, men att långpromenaden varit en blåsig historia som gett mig ont i öronen och att mina dåliga skor gett mig ont i fötterna, samt att det så kallade trädgårdspysslet egentligen innebar att jag med skyffel skulle fylla en murarhink med vinterns all hundskit som samlats överallt på gräsmattan skrev jag ju inte. Tillrättalagt...
Varför vill alla bara visa en perfekt fasad som om lite skit i hörnen eller ett totalt kaos på frukostbordet vore så hemskt. Här är det varje morgon kaos på det där bordet och lillebror kommer alltid på att han måste skrika lite precis lagom till varje måltid, vilket gör hans syster alldeles uppsnurrad och så är cirkusen ett faktum. Dammråttorna i hörnen kommer förmodligen snart att hoppa på mig och bita mig i smalbenen och det ligger rester av gammal tandkräm i handfatet. Ibland skriker jag på min dotter när tålamodet tagit slut och jag kommer inte att bli någon Mother of the year i år heller. Jag säger inte att det är bra på något sätt, men det säger att jag är mänsklig. Precis som alla ni andra.
Det var bara det ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar