När jag gick i skolan så hörde jag till dom som hade lätt för språk. Jag älskade svenskalektionerna och skrev löpmeter med uppsatser för nöjes skull. Och när de gav bra betyg så blev jag inspirerad till att skriva några löpmeter till. Fanns det chans till debatt så tog jag den och "ungdomsparlamenetet" som instiftades (men troligen försvann lika fort tråkigt nog) under högstadietiden var en given plats för mig. Jag älskade helt enkelt att använda mitt språk både i skrift och tal.
Så kom internet till vårat hem och med det också chattandet. Pappa hyrde, genom sitt jobb, dåtidens värstingdator från Dell och jag satt klistrad med ett 28k modem som länk till omvärlden. Jag satt i timmar på den lokala tidningens chat som då var både rolig och trevlig. Helt plötsligt lärde man sig saker som *S*, *asg*, *BrB* osv. Sedan fick jag min första mobiltelefon. En klumpig historia, men för tiden liten och smidig. Med den introducerades en ny form av kommunikation: SMS. Nu behövde meddelandena bli ännu kortare och man skulle infoga :), :(, :D. Ja ni vet... Någonstans där bland tangenter, rättstavningsprogram och SMS så började jag att tappa pennan och med den skriftspråket. Nu kan jag komma på mig själv att jag klämmer in skiljetecken där de inte ska vara, gör groteska särskrivningar, känner behov av att använda smileys för att uttrycka en känsla och kliar mig i huvudet över hur de enklaste ord ska stavas. Tack för det tekniken.
Vart tog orden vägen? De borde ju finnas där någonstans i virrvarret av hjärnceller och nervtrådar, men de tycks ha kapats på vägen. Ordagrant. Eller orda grannt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar