När man jobbar inom vården som jag gör så är det lätt att man blir lite hypokondrisk. Jag vet för jag är det själv, men eftersom jag inser att det är just det jag är så brukar jag behålla mina märkliga farhågor för mig själv. Det är inte så att jag är rädd för influensor eller lite bakterier eller så, utan mer för allvarligare ting. (Vad var det där jag kände? Hmm...jaha det skulle visst vara där och var inte alls något dödligt och livsfarligt...)
När det däremot är något som är fel på riktigt så är jag ännu en gång ett typexempel på vårdpersonal - jag vägrar gå till doktorn. Vad ska jag på vårdcentralen att göra och ta upp deras tid? Det är väl inte så farligt det här, det kan jag väl lappa ihop själv med någon sorts hemmakucklad omläggning och ett gäng Ipren eller vad man nu kan tänkas tycka sig behöva. I regel fungerar såklart hemmakucklet sisådär när man egentligen skulle behöva en penicillinkur eller så, men skam den som ger sig. Till doktorn ska jag i allafall inte gå.
De hypokondriska dragen bottnar nog i att man får se en hel del elände i kombination med det faktum att det inte är något man kan styra över. Visserligen kan man vara rädd om sin kropp och träna och äta rätt och allt det där, men det ger ju fortfarande inga garantier. Och allvarligt, ska jag ägna tiden åt att flåsa omkring som en dålig parodi på mig själv i något motionsspår med blodsmak i munnen och käka sallad resten av livet så får det vara. Nej tack, roligare kan jag ha. (Jo, jag gillar styrketräning och nyttig mat men även en hel del slarvande med livsstilen och vem har tid att gå till gymet när man har småbarn?)
Istället borde man kanske vara lite mer rädd om varje dag man har och leva dem fullt ut. Finns det något jag inte tror på så är det alla dessa människor som säger "När jag blir pensionär ska jag..." Hur vet de att de kommer att komma så långt och varför vänta ända tills dess med allt de vill göra? Nä, jag säger bara Carpe Diem och ta en kaka till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar