Nu har vardagen infunnit sig igen. Mr P började jobba igår och jag kände mig helt plötsligt lite ensam. Det har varit så skönt att dela föräldraansvaret fullt ut de sista fyra veckorna att det kändes lite motigt att bara vara jag och Nova igen. Det tyckte Nova också. Hela gårdagen repeterade hon envist samma ord: "Pappa, paaappaaa, pappa". Varje gång hon hörde ett fordon så tittade hon frågande på mig och sa än en gång: "Pappa?". Jag tror att det skar lite i pappahjärtat när jag berättade det för Mr P och han dök in i leken med liv och lust så fort han kom hem. Det såg ut som om han aldrig ville sluta busa och krama på sin lilla flicka. Jag stod lite vid sidan om och tänkte "Min fina fina familj" och kände mig varm i hjärtat.
Om en månad ska vi skola in på dagis och sedan ska även jag börja jobba fullt igen. Det börjar kännas riktigt ångestfyllt nu. Jag vill inte. Det är som den där ångesten man har när semestern tar slut fast tio gånger värre. Jag tror som sagt att Nova kommer ha vansinnigt roligt på dagis och är inte ett dugg bekymrad över det, men jag vill inte gå tillbaka till verkligheten helt och hållet än. Tiden har gått alldeles för fort.
Dessutom har både Mr P och jag en känsla av att tiden inte räcker till nu när vi håller på och bygger på huset för fullt. Det var nog så tufft under semestern att få ihop byggande med föräldraskap och det bilr inte direkt enklare när man ska få in en arbetsdag på jobbet på det också. Ja ja, det blir lite tufft ett tag, men det kommer att bli riktigt bra när det är klart.
Kan man hyra sig en cheerleader som peppar lite extra när det känns motigt tro? Hon/han kunde stå på gräsmattan och kasta ur sig lite hejarop då och då lite lagom jämnt fördelat under dygnet. Kanske kunde vara något...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar