Tjockis på kalas och barnens ö.

Nu har jag varit så där alldeles för lite aktiv med bloggandet igen som jag inte vill vara. Men jag hittar ingen tid. En ettåring tar nämligen en väldig massa tid i anspråk, som jag självklart mer än gärna ger henne och när dagen är slut så är det så mycket annat jag vill göra och hinna med så internet blir inte direkt högprioritet. Ja ja, så var det med den saken. Det har återigen varit många stunder som jag tänkt att "Det där kommer jag nog att bli tvungen att blogga om", men inte kommit till skott. Som t ex när värdinnan på lördagens grillfest frågar, efter att ha serverat en trerättersmiddag, "Du är så rund om magen. Det är möjligen inte en till på gång?" Förvånat svarar jag bara "Nä, jag är bara fet." Detta följdes av en pinsam tystnad ackompanerad av lite nervöst skrapande med vänsterfoten.

Sedan satt jag hemma i TV-soffan och klämde på trerättersmagen i timmar och undrade om det inte var dags att börja jogga tre mil om dagen eller nåt. Viktväktarna, GI eller Atkins kanske kunde vara ett alternativ?

På söndagen åkte jag istället och firade min fina svägerskas 30-årsdag genom att trycka i mig några extra kakor och en rejäl bit tårta. Jag är inte alls tjock, tänkte jag och tog demonstrativt en bit morotskaka till. Sedan åkte jag hem och funderade på herr Atkins igen. Kunde vi kanske bli kompisar?

30-årskalaset var för övrigt mycket trevligt och kusinerna hade som vanligt skoj tillsammans.

Födelsedagsbarnet får hjälp med paketöppningen.

(Att se C med alla ungarna samlade omkring sig får mig att undra om det inte kunde vara värt en liten de-tour på sisådär 4-5 mil på morgonen för att lämna Nova på ett dagis med pedagoger som jag kan godkänna med mina extremt svårflörtade mammaögon.)

Idag åkte mamma och jag till Stora Holmen - barnens egen ö i stan. Egentligen var det brorsans ide´ och jag hade bara tänkt haka på, men när han bangade så åkte mamma och jag själva istället. Nova var lycklig och fascinerad av kycklingar, kaniner och pling-pling-tåg och dagen blev en succe'. Hon fick dessutom pröva på sandlådelek och till min stora förvåning satt hon och lekte och kände på sanden istället för att stoppa den i munnen. Hade hon bara fått hade hon kunnat stanna där och greja i flera timmar. Hon skrek som en stucken gris när jag kyfte henne därifrån och lämnade tillbaka hink och spade som hon fått låna av en vänlig familj.

Vi avslutade med att åka båt över ån för lunch på ett litet fik i närheten och jag bara mös. Det är så härligt att få dela allt det roliga i livet med Nova. Att se henne storögt spana in när kaninerna äter maskrosblad eller måsarna som kretsade kring uteserveringen är helt underbart.

Mata kaniner är spännande

Nova och mormor åker pling-pling-tåg. Liiiite läskigt...

Oj oj oj vad sand kan vara mysigt