För den som orkar läsa om grotogrejor i taxörat nu igen.

Den lilla mamman deppar. De sista dagarna har inte varit bra dagar alls och jag försöker att rycka upp mig, men det vill sig inte riktigt. Fanstyget i taxörat är tillbaka med buller och bång och på måndagen skulle jag infinna mig på vårdcentralen i vanlig ordning vid taxöronabcess. Tror att det är femte gången nu. Som det alltid är när man ringer vårdcentralen får man ännu en ny läkare hur gärna man än vill komma till någon som man träffat förut och den här gången fick jag någon som inte förstod vare sig vad jag sa eller vad han läste. Efter en stunds muttrande säger han: "Jag tror att det kan vara någon form av abscess." Som om jag inte visste det och som om det inte är det som det numera står löpmeter om i min journal.
Hur som helst så ville denne läkare inte ha något alls med detta groteska att göra så han skrev istället en akutremiss till kirurgen. Så jag satte mig i bilen och åkte till akuten för att tre timmar senare inte vara ett dugg närmare att få träffa en kirurg än vad jag var när jag först parkerade rumpan i väntrummet. Jag fick ge upp, ta min remiss i handen och åka till jobbet. Jaha. Mina arbetskamrater hade redan ställt upp för mig med en timmas övertid för att jag skulle få chansen att komma in till läkare, så vad gör man?

Dagen därpå var det bara att återgå till akuten igen för at börja om med väntandet. Den här gången gick det bättre och läkaren rådfrågade noggrann som han var både kirurg och infektion.
De kom fram till att jag ska äta dunderdos med penicillin i tre veckor och att försöka odla på innehållet i taxörat igen. Efter en stunds funderande kom de fram till att bedövning verkade onödigt. Varför byta ett stick mot ett stick? Ok, så långt är jag med. Problemet var bara det att efter en evighets stickande och försök till att få ut var så fick vi helt enkelt ge upp. Jag pallade inte nya försök och kände mig rätt kass. På akuten kommer människor in med brutna armar och ben och mosade kroppar och jag pallar inte fler försök än ett att få ut något ur abcessen. Jaha. Kallelse till kirurg ska i allafall komma om en vecka för att kanske öppna upp fanskapet igen och jag knatade till apoteket.
Att hämta ut medicin flöt inte heller som det skulle visade det sig. Inget recept fanns. Jag försökte en timma senare på ett annat apotek, men fortfarande kammade jag noll. Maken fick istället försöka när han slutat jobba eftersom jag själv skulle masa mig iväg till mitt jobb. Mr P ringde och informerade om att inget recept dykt upp ännu, så det blev ett telefonsamtal till akuten för att få ett nytt recept från någon annan läkare. Mina arbetskamrater fick ännu en gång ställa upp så jag kunde sluta tidigare och åka till apotek innan de stängde. Tack!
Nu står jag här med antibiotikatrasig mage, 21 dagar med penicillin, ont som attan i taxörat, väntar på kallelse för att låta en halvgalen kirurg gå loss med skalpell och känner mig ledsen. Jag vet inte varför jag känner mig sån. Jag vet att det kunde ha varit långt värre, men det hjälper inte. Jag har lust att gråta. Men imorgon är en ny dag och kanske det inte värker så då och kanske är den ledsna känslan bortblåst. Jag hoppas det.