Den senaste tiden har varit, minst sagt, lite märklig. Ett antal människor som jag har hört talas om mången gång, men aldrig träffat har dykt upp lite som gubben i lådan och tar kontakt via öppenhjärtliga mail, besök och telefonsamtal. Det de har gemensamt är att de är antingen släktingar till min man eller släkt med MrPs plastmormor. Det som slår mig med dessa nya kontakter är hur historien formar framtiden och hur mycket som hade kunnat sett annorlunda ut om det hade kommit upp i dagen för många många år sedan. Istället har saker och ting sopats under mattan av , för mig, outgrundliga anledningar för att komma upp i dagens ljus nu och faktiskt förklara en hel del som man stilla undrat över.
Släkt och blodsband har aldrig varit speciellt viktigt för mig. Eller jo, men inte på det sättet som för många andra som är tajta med hela sina stora släkter. Sådana som träffas och fikar stup i ett och har mer eller mindre dagliga kontakter. Så har det aldrig sett ut i min släkt. Vi har setts till jular och födelsedagar, men de flesta har man mest träffat på begravningar och andra sällsynta (tack och lov) tillfällen i livet.
Men när Nova låg i magen började min egen släkt och historia plötsligt att kännas allt mer viktigt. Kanske för att stora bitar saknas? Med vår egen historia rullas historien om vår egen samtid och framtid upp som en öppen bok. Saker får sin förklaring och gör att man förstår. Någon som greppar hur jag menar eller låter det mest som svammel? Det får vara hur det vill med den saken, jag ville mest tömma huvudet på tankarna. Det här inlägget är nog kanske mest skrivet bara för mig själv. Inte lätt att hänga med när jag inte känner att jag har rätten att skriva ut allt i klartext. Ibland får man lov att sålla bland sanningarna för andras skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar