De senaste veckorna har det som de på vårdcentralerna kallar för Örebrohostan härjat och sedan igår mår även jag allt annat än bra. Jag går runt i mjukisbrallor, hostar lungorna ur mig, knaprar Ipren och svettas tillräckligt för att kunna delta i VM i lökringar. Jag känner mig icke som årets Miss Erotica om man säger så. Mellan hostattackerna försöker jag att vara en god mor och maka men lyckas nog inte så bra. Jag säger bara: orka.
Hur som så slog det mig häromdagen att jag ibland har en förmåga att rada upp allt på att-göra-listan och sedan tänka att (i det här fallet) "Jaha och så blir man sjuk mitt i alltihop". Som om det där sista blir en extremt hög topp på ett isberg. Visst är det så att det finns inslag i livet just nu som kostar både kraft och tid, men jag behöver förändra mitt tänkande. Varje ny sak som tillkommer och kanske i vissa fall stör planen som jag sett i mitt huvud för att klara av och orka är inte en ny topp. Det förändrar bara planen en aning. Det är dags att tänka om, ta en sak i sänder och acceptera det jag inte kan förändra. AA har någon form av bön som handlar om just det sistnämnda och det kanske vi alla borde anamma lite mer. För det är så som livet är, ibland måste vi acceptera det vi inte kan förändra. Carpe diem, carpe noctum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar