Hårfint

Jag skulle behöva klippa mig. Det har jag behövt läääänge, men inte kommit mig för. Det är liksom krångligt att få till ett frisörbesök när man har smått, så då har jag bara tänkt att jag ska göra det...sen... Vid tillfälle... När jag har barnvakt någon gång... Eller kanske om Mr P är ledig någon dag... Sen...
Nu har jag nått den punkt när jag ser ut som en fullständig risbuske i huvudet. Hårfärgen har sedan länge bleknat så att risbusken dessutom är allt annat än den kashmirröda som jag slängde i sist. Ska jag färga om? Nä, behöver klippa mig först. Moment 22.

Nu kommer vi till det stora problemet. Vem vill visa upp något dylikt för en frisör och erkänna att man misshandlat sitt hår så till den milda grad att det inte längre är möjligt att dra fingrarna, eller för den delen en kam, genom det utan att fastna? Att man klippt luggen själv med en kökssax när man fått spel på att den hänger i ögonen med resultatet att den är sned och hackig? Man kan ju inte gärna förneka det, för det är ju uppenbart.

Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och med svansen mellan benen boka en tid hos närmaste frisör som är villig att kapa ett par decimeter rufs. Usch och fy skäms.