Vad vill du bli när du blir stor?

Härom natten fick jag frågan av en arbetskamrat vad jag ville bli en gång i världen innan jag råkade bli uska. För uska blev jag ju liksom lite av misstag. Ett, skulle det visa sig, väldigt bra och helrätt misstag, men ändå.

Jag kunde inte komma ihåg vad jag velat bli. Jag ville hålla på med musik eller djur, men exakt vad jag ville bli vet jag inte. Jag ville skriva också. Språk älskade jag och jag hade författardrömmar.

Så kom jag och tänka på de där valbara ämnena man hade i högstadiet och gymnasiet. Jag läste både tyska och franska, men minns tyvärr inte så mycket av det. Idag är det vokabuläret minst sagt begränsad eftersom man aldrig använder de kunskaperna. Sen fick jag av någon obegriplig anledning för mig att jag skulle läsa ryska också. Men så blev det inte. En tonårsförälskelse gjorde att jag istället hamnade på badhuset för att bli badvakt eftersom Han skulle gå just det. 

Mamma skrattade så hon tjöt när hon fick höra att jag skulle ägna mig åt livräddning i vatten. Med tanke på min avsaknad av både finess och smidighet i vatten förstår jag varför. Någon badvakt blev jag förståss aldrig och med förälskelsen blev det inget av heller. Jag var nog lite som en handikappad padda i vattnet som fick kallsupar och tappade linser på löpande band. I slutändan är jag ändå glad över att jag varken blev badvakt, veterinär eller ljudtekniker. Eller vad jag nu ville bli då när hela världen låg öppen framför mina fötter. Jag är glad att jag halkade på ett bananskal den där påskhelgen för 16 år sedan och hamnade inom vården. För det är där jag hör hemma.