Förändring

I morgon börjar mitt och MrPs nya liv. Eller nja, jag har tjuvstartat och plockat fram hantlarna och det känns grymt bra. Jag älskar mina hantlar. Plankan är kanske inte lika älskad, men ack så nödvändig. Soffpotatisarna ska ryckas upp ur myllan och skärpa till sig. En veckas fasta väntar för att bryta de dåliga vanorna, de enorma matportionerna och allt annat som gör oss trötta och slöa. Jag saknar den pigga och glada människa som jag är när jag håller igång och gör saker som jag mår bra av och det är dags att väcka henne till liv igen.

En annan förändring som stundar inom en snar framtid är Tims inskolning på dagis och slutet på föräldraledigheten. Det känns i hela kroppen att vi snart ska tillbaka till vardagen igen. Med jobb, dagis och allt som hör till. Det knäppa är att jag längtat tillbaka till jobbet, men nu när det närmar sig på riktigt så känner jag motvilja. Jag vet att det kommer att gå över och att jag behöver tillbaka till jobbet igen, men samtidigt är det skönt att leva i en tillvaro som inte styrs av mitt schema. Att inte behöva jobba varannan helg och att låta rytmen styras av Novas femton timmar i veckan på dagis. Det finns också ett vemod i att jag aldrig mer kommer att vara mammaledig. Inte på det här sättet. Jag ska aldrig mer ha en liten människa i magen och kommer aldrig mer att få hålla det där fantastiska lilla nya livet i mina armar för första gången. För jag vill inte ha fler barn. Man ska ha ekonomi, tid och ork för sina barn och det räcker gott och väl med två för vår del. men vemodet finns där ändå. Tvetydigt.
Det är ju så att det man vill minnas är de rosenröda stunderna. Att få snosa sin lilla bebis i nacken och sitta i evigheter och se på när det sover. Man kommer ju inte gärna ihåg alla nätter man suttit urtrött och slut och matat ett gallskrikande barn varannan timma dygnet runt. Eller de dagar när barnen sugit musten ur en med sina utbrott så totalt att man helst av allt hade velat gå ut i skogen och satt sig på en stubbe och spelat på läppen. Nej, några fler barn blir det inte. Istället ska vi lägga allt krut vi har på de barn vi har för att ge dem allt vi önskar här i världen. Ja, allt vi önskar och inte vad barnen önskar, för då slutar det med en ponny i trädgården och ett rymdskepp på parkeringen…. Men ni fattar vad jag menar. Hoppas jag.

Så mot nya tider med huvudet högt och kämparglöd!