Den senaste veckan har jag sett ett antal exempel på föräldraskapets perfektionism. T ex har jag upptäckt att man inte får bli irriterad på sina barn. Jag befann mig i en grupp föräldrar häromdagen och Nova spelade upp totalt och var som en ål, kladdade med mat och stampade mig på fingrarna med sandalerna. Bestämt säger jag "Nova, sluta nu!" och får blickarna på mig direkt. Men vad gör människan! Blir hon frustrerad hemska tanke?! Usch.
På plingpling-tåget idag kommer nästa exempel. Mamman i vagnen bakom ryggen på mig talar oavgrutet med tillgjord röst: "Oj oj oj vad spännande! Ska vi åka tåg! Oj oj oj nu åker vi snart!!! Hej då (vinkar frenetsikt till människorna på den lilla perongen) Nu ska vi åka! Det blir strax skojigt! Ja jag vet att det inte är skoj att stå stilla men snart blir det skoj!" o s v. Själv tänker jag bara "Gud bevare mig väl, måtte jag aldrig bli sån där".
Entusiasm och positiva influenser i all ära, men va fan (rent ut sagt) det finns väl gränser! Mitt barn är ingen idiot och att säga ifrån är inte fel. Man behöver inte heller prata med tramsspråk för att barnet ska uppleva ett äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar