Frosten strör med givmild hand
gnistrande kristaller över vita slätter
Hej mitt vinterland!
Nu är jag här!
Nu biter frosten i min kind ty kall är kvällen...
...osv osv... Låtar om snö och vinter går runt runt i mitt huvud just nu. Varje morgon vaknar jag med en ny snömelodi ringande i öronen. Det börjar bli aningens tjatigt där inne i huvudet, men det är väl just vad tillvaron handlar om just nu - att hålla värmen och skotta snö. Grusvägen här hemma ser mer ut som en enorm rodelbana än en väg och jag fick en känsla av att det skulle vara stört omöjligt att köra av när jag åkte till affären imorse. Nu inser såklart jag också att det bara var en villfarelse men ändå.
Jag tog vägen genom skogen fast jag vet att den är allt annat än körvänlig just nu, bara för att det är så fantastiskt vackert med all snö som tynger ner granarna. Jag satt där bakom ratten och önskade att jag hade tagit med kameran för det hade varit väl värt att föreviga denna vita sagovärld.
Det är synd att inte Nova är tillräckligt stor för att ha någon större glädje av all snö. Alla snövallar måste vara ett Mecka för små barn som gillar att gräva grottor och åka pulka.
Jag undrar om jag någonsin upplevt en så snörik vinter, alltså som legat kvar så länge. Det har jag säkert, men jag kan inte komma ihåg det. Däremot minns jag alla vändor till pulkabacken med varm choklad och smörgås i packningen, alla snölyktor och alla jättelika snöbollar som rullades på gräsmattan för att såsmåningom bli till snögubbar med morotsnäsa och småstensmun. När storebror blev lite äldre slutade snögubbarna att vara rumsrena och det blev både en och två pubertala skapelser i trädgården. Mamma bara skrattade åt eländet och de fick stå kvar där med allehanda udda attribut tills dess att det började töa. Vi åkte skridskor på kärret i skogen och jag lärde mig åka på brorsans hockeyrör. Tyvärr lärde jag mig sedan aldrig att åka på tjejskridskor utan dundrar ner taggarna i isen så att det tar tvärstopp och man står på näsan. Ingen vacker syn, men skulle jag försöka mig på det idag så kan man ju säkert roa någon annan. För att återvända till nutid igen så hoppas jag på många nya vändor till den där pulkabacken de kommande åren, Det är dags för nästa generation att tulta upp för backarna med pulkan hängandes i släptåg.
Bilden är lånad av: http://nicoledullin.blogspot.com/2009/02/snoflingor-konstverk.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar