I morse lämnade jag barnen på förskolan och dagis. Ingen av dem såg glad ut när de gick, ingen av dem sa något om det. Såg Tims tårar börja rinna när jag skulle vända och gå, men det var en tyst gråt. Inte den där vanliga jag-är-tre-år-och-ledsen-gråten. Utan en sorgsen hjärtskärande gråt som kan krossa ett modershjärta på en sekund. Nu får jag inte vara där och torka tårarna förrän på måndag. Jag har fyra nätter på jobbet framför mig och barnen ska vara hos sin pappa.
Mitt jobb som mamma är att finnas där för mina barn när de är glada, arga, ledsna, besvikna eller vad det än är. Och nu får jag bara finnas där på halvtid. Istället sitter jag nu ensam i lägenheten med TVn på bara för att någonting ska låta. Jag klarar inte av tystnaden. Förut tyckte jag att tystnad var skönt och hade ingenting emot att få vara ifred, men nu tycker jag att det är vidrigt. Så jag slår på musik, TV och radio bara för att slippa höra ensamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar