Jag har blivit en skummis. Eller det kanske jag alltid har varit, det är ju upp till andra att bedöma, men nu håller jag sakta på att förvandlas till en enstöring. Helst av allt skulle jag bara vilja gå in i mig själv och fokusera på bebisen där inne och stänga ute världen, men det funkar ju inte riktigt. Jag antar att det är lite så man fungerar som människa så här i slutet av graviditeten. Annars kommer det väl sluta med att jag sitter och glor i köksfönstret hela dagarna och schemalägger grannarnas liv med en katt i knät och en papegoja på axeln. Eller en kråka. Ja om det inte vore för makens fågelfobi och kattallergi då alltså.
Jag tänker att jag ska höra av mig till mina vänner, men jag kommer mig liksom inte för. Fast jag saknar dem.
De sista veckornas sjukdomar som huserat i familjen i kombination med att bygga upp en bebis i magen har tagit all ork och jag börjar undra hur i hela fridens namn jag ska hinna bygga upp några nya reserver inför förlossningen. Det började med Novas blåsor i munnen som sedan avlöstes av femte sjukan som däckat hela familjen. MrP är väl den som klarat sig bäst med "bara" trötthet och en svullen hals medan jag är som en däckad host- och snormaskin med termometern i högsta hugg. Nova den lilla stackaren har varit som ett levande uppslagsverk av symtom och vi har ägnat delar av nätterna åt att badda kliande utslag med kallt vatten. Stackars liten. Nu hoppas jag bara att den lille i magen inte har blivit smittad. Jag ringde till MVC, men de hade inga besked att ge mig och hänvisade istället till infektionskliniken. Där fick jag efter mycket om och men besked att den största faran för bebisen var alldeles i början av graviditeten samt mellan vecka 17 och 24, så det skulle inte vara någon större fara. Tack och lov.
Senare fick jag veta att orsaken till att den något äldre generationen aldrig har hört talas om denna femte sjuka helt enkelt är för att den inte fanns förrän man började vaccinera mot de andra fyra barnsjukdomarna dom ger prickar och utslag. Ganska logiskt om det stämmer. Man lär så länge man lever.
Nu ska jag försöka ladda upp lite nya reserver i kroppen och kliva ut ur min lilla introverta bubbla och se min omvärld igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar