Odd Molly-mammera

Ibland när jag träffar andra småbarnsföräldrar så börjar jag att tänka på Mia Skäringer. När jag sitter och känner mig beklämd och inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till omgivningen. För de är bara FÖR mycket. Av allt. Jag tror att det var förra året som jag såg "Dyngkåt och hur helig som helst" på TV där hon i form av Tabitha beskrev "Odd Molly-mammera" (läses så klart på klingande värmländska.) Dessa så väl beskriva mammor som ska vara så där perfekta så att vi vanliga dödliga mammor får mindervärdeskomplex för att vi inte shoppar shoppar och åter shoppar svindyra kläder och saker till både oss själva och våra barn, är välmanikyrerade, vältränade, gått kurs i mindfullness och aktar oss noga för socker i sylten och håller barnen på mils avstånd från glass och godis. För Gud förbjude om vi skulle bryta mot dessa mantran. Fasaden ska till varje pris upprätthållas. Det sköna med slutklämmen var ju dock att fasaden rämnade för de där Odd Molly-mammera. För det är ju bara en fasad. Vem fasen orkar vara så perfekt hela jävla tiden? Inte jag i allafall. Vem bryr sig om utsidan när insidan visar sig vara något helt annat. Nä, Tabitha nu kör vi en gaddning te och är dem vi är istället. Utan fasad som kan rämna och istället en naken sanning där folk får vad de ser. Vare sig mer eller mindre.