Jag mår bättre igen. Tror jag i allafall. I fredags drogs äntligen dränet bort, men Fru Doktor lät väl inte helt nöjd med sitt eget beslut. "Ja, det kan väl inte sitta hur länge som helst i allafall" löd domen och så drogs eländet bort. Ett snabbt "Aouch!" från min sida och så var det klart. Med mig hem fick jag omläggningsmaterial och order om att lägga om på söndagen för sårkontroll. Så jag har lagt om och undrade stilla om det verkligen skulle se ut som det gjorde. Men jag vill verkligen inte tillbaka till vårdcentralen för ännu mer klämmande, kännande och studerande av mitt stackars taxöra så jag tänker låta saken bero. I allafall någon dag till eller två...
De har varit änglar på vårdcentralen. Både Fru Doktor och Fru Distriktssköterska har varit helt klockrena, men så roligt är det inte att jag känner för att ägna morgondagen åt fler vårdcentralsbesök. Frikort eller inte, haha.
Men jag ska inte klaga. För närvarande finns det dom i min närhet som har det värre och mår betydligt sämre än vad jag gör. En av dessa besökte jag på sjukhus idag och sittande där på en stol bredvid sjukhussängen där någon, som står mig mycket nära, för närvarande var tvungen att spendera sin tid visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Jag har aldrig vetat riktigt vad jag ska säga när jag hälsar på människor på sjukhus. Förutom att det är en oinbjudande och kall miljö så verkar det mesta liksom så ointressant att tala om förutom det faktum att personen som är sjuk ska bli bra igen. Men det ämnet har man ju liksom uttömt ganska fort.
Jag är dock (förmodligen ganska jobbigt för den som utsätts för det) yrkesskadad och känner mig inte tillfreds förrän jag fått höra provresultat och annat som kan ge mig en medicinsk ledtråd om vad som händer och sker. Det ämnet tar en aning längre tid. Så kommer jag på besök om du är sjuk, så ha listan med labresultaten redo...
Nej skämt å sido, fördelen med den jag besökte idag är att ord inte så ofta behövs. Det är en av de få personer som det inte stör mig att vara tyst tillsammans med, förutom min egen make. Vi vet liksom ändå och måste inte fylla tystnaden med ord jämt.
Jag hoppas att det snart blir bra igen och att det onda försvinner lika hastigt som det kommit. Så med det säger jag god natt och slår ihop laptopen för i afton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar