Det är då som det stora vemodet rullar in...

Hösten är här på riktigt nu. Det gör mig lite vemodig. Sommaren är slut och det är dags att ställa undan utemöblerna och gå in och tända ljusen istället. Mysigt javisst, men alldeles för tidigt...igen...
Imorse var luften alldeles krispig när jag släppte ut hunden för morgonbestyren. Termometern visade ynka +4 grader och luften kändes hög och tunn. De första lövet har redan fallit och bakom huset hördes traktorerna som plöjer för fullt så att de sensommargula fälten förvandlas till brun lera. En hel hög med tranor stod och skränade på ett av gärdena och som motvikt till dem ekar gasolkanonerna, som är designade för att hålla dem borta, dygnet runt. Som det verkar så har de ingen större effekt på tranor utan mer på min stackars hundkrake som aldrig får kissa klart innan det smäller igen och han kommer farande upp på trappan för att söka skydd bakom mina ben. Jag undrar hur mycket det är ok att smälla på ett dygn egentligen? I år har det dånat mycket mer än vanligt och det börjar gå mig på nerverna.

Det värsta med hösten är dock ljuset. Det där speciellt ljuset som blir en solig septemberdag har en förmåga att utlösa migränanfall hos mig om jag glömmer solglasögonen och det kan jag ju lätt tänka mig att vara utan. När andra njuter av solen tänker jag bara "Åh nej!!! Det här kommer inte sluta väl."

Så var det sagt också.

Men hösten är ju även svamp och äppeltider så i eftermiddag blir det nog en tur till svampskogen. Kanske har trattkantarellerna tittat upp nu. Mums!