Nu tänker jag gnälla, så är det någon som inte är upplagd för en dos äkta gnällbältegnäll så föreslår jag att man helt enkelt hoppar över det här inlägget.
Det som jag bara måste gnälla lite över är våran tillvaro på morgonkvisten. Jag har aldrig varit något fan av morgnar och blir jag dessutom stressad så är katastrofen ett faktum. Sista tidens mornar har blivit allt annat än behagliga. Nova vaknar och är glad och nöjd i ungefär tjugo minuter innan gnällandet tar fart och då tycks ingenting hjälpa. Vare sig välling eller lek. Egentligen är det inte gnällandet som ställer till det, det är smällar man får ta, utan det som gör mig tokig är att det hela ackompaneras av gruffande och ljudet av klor mot laminat vart jag än går.
Hunden vandrar efter mig och runt mina fötter så att jag är färdig att bryta ihjäl mig och när det känns som om jag håller på att bli förlora förståndet och säger åt honom att gå och lägga sig så börjar han oroligt att trampa av och an runt hela huset istället. Ja, jag vet att han inte mår bra men jag orkar bara inte höra hans envisa gruffande och detta eviga klick klick klick klick klick... Mitt tålamod räcker inte riktigt till och jag blir tokstressad tillslut med resultatet att det mesta bara blir skit. Jag tappar humöret, Nova blir på ännu sämre humör och hunden gruffar extra bara för att få sista ordet. Nä fy f-n, mornar är inte min grej och definitivt inte när de ser ut så här. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar