Min lilla skrutta är genomförkyld sedan i söndags och jag väcktes klockan fem av att hon var alldeles förtvivlad. Sög rent i näsan och satt med henne någon timma tills hostan gett sig och det lättat upp i näsan igen. Sedan fick vi sova ett par timmar gen och det gjorde ju ingenting om man säger så. Nästa gång jag vaknade låg hon och guppade på magen som en säl och var alldeles uppe i att tillrättavisa sin snuttefilt. Så vänder hon sig mot mig och avfyrar ett brett leende. Sådana morgnar vaknar man och är alldeles varm i hjärtat.
Den där förkylningen har nu hängt i några dagar och vill inte bli bättre. Då är det ingen höjdare att ta upp henne på morgonen med en innetemperatur på 14 grader. Det är bara att trä på henne tofflorna och sedan kasta sig ner i källaren och se till att man får fyr i pannan igen.
Det är dock lite fascinerande med sjuka barn. När vi vuxna blir sjuka så blir vi griniga, vill helst bara sova och tycker synd om oss själva, men våra barn de ler och yrar runt ungefär som vanlig med snoret rinnande nerför överläpp och haka. Tänk om man hade hälften av den energi dom sprudlar av, förkylning eller ej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar